jag minns när jag träffade dig där, i det kalla vintervädret, våra hjärtan var kalla, nerkylda på alla sätt och vis. likaså vilken kroppsdel som helst då det var flera minusgrader ute och vi skakade av kylan. men när jag träffade dig då i just den stunden så kändes det helt plötsligt mycket varmare. jag visste vem du var sedan tidigare, jag visste var du bodde, jag visste vad ni hade för en sorts bil, jag visste hur du var till sättet, jag visste vad du hette. du var ju den välkända fjortiskillen som jag hade hört både det ena och andra om. men när jag träffade dig då, den stunden, så gick du från mina dåliga tankar om dig till en människa som var något utav det finaste jag sett. vi pratade, pratade och pratade och du fick aldrig stopp på mig. jag fick aldrig stopp på dig. du var som en kille jag aldrig träffat tidigare, så spännande. jag gick hem, letade upp dig på facebook, på bilddagboken, överallt. jag hittade dig. men jag addade dig aldrig, för inte ville väl jag vara en påstridig tjej heller. jag väntade, vi pratade. jag väntade. vi pratade. och tillslut, fanns den där, en vänförfrågan. trodde aldrig att en vänförfrågan på facebook kunde betyda så mycket. men det kunde den visst. vi hittade på planer så som att tälta mitt ute i ingenstans, helst nära en sjö, så vi kunde bada. kanske nakenbada. det var nog vad vi båda drömde om. det är nog troligtvist fortfarande vad vi båda drömmer om, än idag. och jag vet, jag vet att min dröm, din dröm, kommer att slå in. någon dag. någon gång. det vet jag.
